Nattorientering igen.....

Av: Per Lennart K. | Datum: 2024-03-17 | Visad 597 gånger | Gillats av 12 medlemmar

Ett litet Addendum från en orienterande 80-åring m a a Leif M:s trevliga artikel om fasan/glädjen av nattorientering.

Alltså, det här med nattorientering. I samband med en banläggning för många år sedan fick jag instruktionen från vår framlidne vän och banläggarguru Uffe Radler att ”kom ihåg, att vid nattorientering finns inga lätta kontroller”. Att ställa upp i ett KM är därför ett inte alldeles enkelt beslut att fatta – men så blev det till slut. Ängsjö är ju trots allt ett av mina favoritområden, där jag vandrat och sprungit i närmare 50 år.

TV-experten och f d elitorienteraren Mats Troeng sade vid något tillfälle att om man som orienterare inte ramlat minst en gång under en tävling har man sprungit för sakta! Jag måste därför ha sprungit riktigt fort till Kontroll 1, där jag mycket riktigt ramlade i ett tätt gransnår några tiotals meter från kontrollen. Det är onekligen en lite speciell känsla att ligga på alla fyra och upptäcka att lampan slocknat samtidigt med att den for av huvudet. Och därför – av med jacka, av med sele (en intressant övning då det är kolsvart) och sätta tillbaka sladden i batteriet. Yes, den lyser! Men nu skall eländet på igen, samtidigt som en strid ström av lampor passerar på 5-10 m avstånd. Hittar inte stropparna på ryggen, som skall fästas i uttaget på bröstet. Av med sele och på med sele igen. Nu återstår ”bara” jackan; en ärm går bra men var i fridens namn är den andra? Nåja, till slut gick det – en procedur som lär ha kostat sina minuter.

Funderar ett slag på att bryta, men det vore skämsigt. Beslutar att fortsätta med lite omständliga men säkra vägval. Och det går efter omständigheterna riktigt bra; jag bommar egentligen inte alls. Men så kommer kontroll 10, en ”enkel” punkthöjd, ett femtiotal meter från elljusspåret. Lätt som en plätt. Kommer till en sten. Aha, då är kontrollen några tiotals meter åt SO. Men icke det. Gör om proceduren, hamnar vid samma sten men hittar inte heller denna gång kontrollen. Jag gör ett tredje försök från korsningen. Nej, så ta mig f-n jag hittar kontrollen. Och noterar samtidigt att det är becksvart i skogen, inte en endaste liten lampa kan jag upptäcka, ett tecken så gott som något att man inte är där man borde vara.

Nu börjar jag bli trött - har varit i gång i en dryg timme. Det känns lite fegt och uppgivet att slänga in handduken, men enough is enough. Tar mig ut till elljusspåret och fortsätter åt vänster i korsningen. Men vad i fridens namn är detta? Plötsligt kommer det en backe och det skall det verkligen inte göra. Fiaskot är nu totalt; jag har felaktigt givit mig in på 5 km slingan på ett ställe där jag sprungit minst 100 gånger. Hur är det möjligt? Är det trötthet eller kanske seniliteten som kommit krypande?

Skamsen kommer jag till målet och måste uppge att jag utgått och ber samtidigt om ursäkt för att dom fått vänta. Men målet är öppet till kl 21 – han är snäll, han Henrik, för jag var nog sist i mål.

Så kommer då sanningens ögonblick, in med rutten i Livelox. Var har jag varit? Jo, ett antal tiotals meter för långt åt S och ”min sten” är inte utsatt på kartan! Så enkelt var det….

Den berömde fysiologiprofessorn och f d landslagslöparen Björn Ekblom har om nattorientering sagt: ”Orientering på natten är en fysisk och mental njutning”. Mental njutning? Ja, kanske, trots allt….

Per Lennart Karlsson


Kommentarer

Inga kommentarer

Logga in om du vill skriva en kommentar.

D:9 T:36 Loggen